Biskop Ragnar har nyligen blivit hjälte genom att vilja avskaffa kristna traditioner. Han går ut och blir personlig med hela svenska folket genom sin förtrolighet. – Det var pinsamt att sjunga morgonpsalmer då jag gick i skolan.

Härligt! Ovationer! Biskopen förstår…hur vi svenskar känner oss, och ger därmed kristendomstvånget ett ansikte som han vill befria oss i från. Ragnar är nog inte så religiös som man kan tro, trots sin höga utnämning. Han är nog som oss alla andra. En medelmåtta som vi alla kan identifiera oss med, och inte så särskilt märkvärdig. Sådant är viktigt i Sverige, och gör nog att även biskopen snart står i ett kockprogram och steker fisk. Och ser snäll ut. Det är viktigt att vi är snälla. Mycket snällare än alla andra. För tänk bara hur våra grannländer beter sig som inte tar inte emot lika många invandrare som vi. Nej, alla skulle vara som vi svenskar som alltid vänder andra kinden till. Och om någon stjäl våran ytterrock, hämtar vi vår reservrock och ger även den till tjuven.

Men ofta får vi faktikt höra att vi är rätt så värdelösa. Vi har ju inte ens lyckats åstadkomma en kultur får vi veta.…förutom midsommarstången förstås. – Det är skitlöjligt med midsommarstång, sa Mona Sahlin och satte på sig en muslimsk schal. - Den kultur vi anser oss ha är egentligen inte vår egen, skriker en annan expert röd i ansiktet av ilska.

Men hur är det egentligen. Ena gången verkar det som om vi i Sverige är mycket bättre än alla andra folk. Och i nästa veva blir vi närapå liknade med primitiva grottmänniskor som inte ens förstår att rösta rätt. – Vi behöver invandrarna för de lagar så god mat, utbrister politiker och hävdar att det för en svensk kvinna är en skam att stå vid spisen.

Det finns många osynliga regler för hur man ska vara för att passa in i vårt socialistiska land. Men den viktigaste regeln är nog att absolut inte frestas till att framhäva oss själva. Andra kan ju då få för sig att vi är nå´t. Den svenska avundsjukan….du vet. Men vi får gärna tävla i rollen i att vara den mest misslyckade individen.– Tänk så duktig du är att sjunga, kan en beundrande svensk en gång säga men ångrar sig snart. –Hur kan du tycka det, jag som sabbade för hela bandet. Hörde du verkligen inte hur illa det lät?

Här ska jag avslöja en hemlighet. Man ska säga detta lagom nonchalant så att vår konstlade oduglighet framstår som en storhet i sig. Det krävs stor övning för att utveckla en sådan fingertoppskänsla för att uppnå det perfekta hycklandet med stil. I Sverige har vi länge haft kristendom som statsreligion. I början slog vi ihjäl varandra rätt så mycket i och med detta, men nu har vi kommit längre. Mycket längre än alla andra.Och det kan ju hända att de folk som flyttar hit smittas av den svenska modellen, och blir lika fredliga de med. Bara liksom av att få vara med oss, och få ta del av Försäkringskassans goda. Vi behöver varken kristendomen eller Gud längre. Sådant är bara till för underutvecklade länder, och därför kan sådana som Ragnar Persenius frikostigt plocka undan svenska folkets traditioner och samtidigt känna sig trygg. Svenskarna är ju redan så tama och högt utvecklade, så de bråkar inte för det. Vi är ett förstående folk som har fostrats till att avkristnas och vara snäll allt ifrån dagis. Den svenske superhjälten Persenius får nog kanske därför räkna med stor uppmärksamhet, och vem vet. En dag blir han kanske lika stor som biskop Hammar. Sälj ut vårt land, förnedra vårt folk och gräv ner vår tro. Det gör ingenting. Alla övergrepp mot en svensk är tillåten bara man inte parkerar bilen fel, och postar momsredovisningen en dag för sent.

Det är anmärkningsvärt hur svenska ledarskribenter, som säger sig vara stolta över att bo i ett ”fritt” land, ständigt försöker hålla islamistiska diktaturer på gott humör. Detta kan bara förklaras av två skäl. Det första skälet till att man fjäskar för våldsregimer är, att man helt enkelt sympatiserar med sådana.  Det andra skälet är att man är feg. Man vill nämligen inte stöta sig med livsfarliga element. Därför tar man till sig av förövarens världsbild av vad som är gott och ont av ren överlevnadsstrategi. 

George Bush är ond. Detta har vi alla förstått vid det här laget. Diktaturer i kommunism- och islamländer däremot är missförstådda. Därför är det är synd om dem. Det är nämligen USA:s och de rika ländernas fel att det alltid går så snett för muslimer som kommer i luven på varandra.

De starka och de svaga genomsyrar starkt hela den svenska mentaliteten,. De fattiga är de goda, och  de rika de onda. Amerikanarna är snuskigt rika, bortskämda och skrytsamma. Det har därför aldrig ansetts komma något riktigt gott från detta land. George Bush och Tony Blair är nämligen de egentliga världsskurkarna får vi veta. Detta har Svensk Television ihärdigt låtit oss förstå där nyhetsankare i menande tonlägen  leder oss in "på den rätta vägen". Inte gratis. Vi får själva betala rätt skapligt för denna inlärning. I var mans medvetande finns nu därför en föreställning om att amerikanarna alltigenom är listiga, luriga och falska. Egositsika, giriga och maktgalna. Och naturligtvis har de ett finger med i spelet...överallt... så att ingen håller sams någonstans. Visst är det pinsamt med amerikanarnas sentimentalitet där exempelvis presidentfruar och presidentbarn ska delta i valen. Så tårdrypande familjärt. Så patetiskt. Och all denna tillgjorda känslosamhet. En ren plåga för varje behärskad  svensk som inte törs visa känslor utan kemisk påverkan. Men värst av allt är väl att amerikanarna ska blanda in Gud jämt i sitt hycklande. Alla har väl hört hur Bush ibland nämner Gud i sina tal trots att alla vet hur ond han egentligen är. Smaklöst.

När islamisternas rop om Heligt Krig (Jihad) och hot om våld för de som ifrågasätter deras religion är man i svenskt tycke däremot ovanligt tolerant. Här uppmanas svenskarna att vara taktiska och förstående, för sådana verbala yttringar ingår faktiskt i den islamska kulturen. Denna måste vi värna om.

Naturligtvis var det rätt att störta Saddam för att återgå till Irak. Arbetarbladets ledare den 30 december blir nästan gråtmild över det öde som nu drabbat den stackars diktatorn. Välviljan mot skurkregimer når tydligen inga gränser vilket synliggör Sverige som ett öppet bisarrt land i Europa. ”När repet spänts och döden inträffat kan Saddam, bara ett årtionde bort västvärldens regionale gunstling, inte längre vittna om dubbelspelet, vapeninköpen, falskheten och den moraliska bankrutten. Det blir lugnt i några huvudstäder.” Man anar som läsare hur författaren till texten beklagar sig där han, enligt mig, tycks likna Saddams roll i världspolitiken som jordens salt. Och nu när sanningens sälta försvunnit hotar ju förruttnelsen att tillta som nu får agera alldeles fritt. Titeln på ledaren är Livet är orättvist, och döden som är en av raden av märkliga texter läsare påtvingas som prenumeranter.

Här upplyser man inte om hur sunnimuslimer som stödde Saddam, hjälpte honom att härska med hjälp av mord och tortyr. Här nämns inte heller om hur Saddam förtryckt landets människor på det grymmaste sätt i mer än trettio år. Att inte öppet ta avstånd från dessa vedervärdiga mord och fördöma regimer likt dessa är en olycka. Stödjer man indirekt detta är man faktiskt att likna med en politisk sadist som uppvisar ett kriminellt tänkande. Visst har USA gjort många skamliga fel. Det är det många länder som har gjort. Fanatiska muslimers brott mot de mänskliga rättigheterna måste också få diskuteras öppet i Sverige och i Europa, därför att detta berör oss alla.

Avslutningsvis anser jag det vara otäckt med muslimvärldens skriande om Israels utplåning. Irans president Mahmoud Ahmadinejad har ett flertal gånger avslöjat sin önskan om att Israel ska utplånas från kartan. Vidare har han varnat alla muslimska ledare som erkänner staten Israel, att de kommer att drabbas av folkets raseri. Det är mycket troligt att Iran snart kan komma att skaffa kärnvapen, och vi kan alla förstå vad detta skulle innebära både för både Israel och världsfreden.

. Livet är att föredra, avslutar Arbetarbladets ledarskribent i denna omnämnda ledare. Det önskar jag också. Men jag föredrar ett liv i frihet. Däri består skillnaden mellan mig och textförfattaren

Jag läser två insändare i tidningarna om en ”Arg och besviken pappa” som anser sig vara rättslös i samhället. Skribenten delar med sig av en bedrövlig verklighet som tyvärr känns igen av många. I detta specifika fall beskrivs hur modern drar iväg långväga bort med det gemensamma barnet då hon träffat en ny fästman. Helt utan faderns godtycke och helt utan samhällets makt att ingripa, genomförs beslutet. Dock fanns det  regler som ger fadern rätt i sina protester, men detta har familjerätten inte valt att lägga sig i. Advokaten som specialiserat sig på vårdnadstvister anser genom sina erfarenheter, att män är rättslösa i samhället om de inte har mycket pengar.

Det har länge pågått en krigföring mot familjen, som sedan 70-talet gick ut på att kvinnorna skulle ta tillbaka makten över sina liv från männen. Därför ansåg samhället sin skyldighet att bifalla kvinnors rätt, i det att det blev moraliskt försvarbart att kollektivisera barnen i  De Kommunala Uppfostringsanstalterna. I dessa utgår man från ett jämställdhetsperspektiv utifrån ett socialistiskt synsett, och formar således den enskilde individen till en sammansmältning av Den Stora Anonymiteten. Vi kan alla se oss omkring hur det hela avlöpte. Mödrarna fastnade i en låglönefälla och barn och föräldrar fick på grund av tidsbrist, svårt att knyta an den känslomässiga kontakten. Det ökade kaoset i vardagen medförde splittingar i takt med en sexualliberal politik, vars biverkningar medförde skilsmässor och ökat bidragsberoende för kvinnorna. Dessa (samhällets förlorare) av det nya familjepolitiska systemskiftet, blev trälar under vänsterregimens bidragsallmosor, och lärde sig hata männen ännu mer.

Lagen om särbesktattning 1971 gjorde det mer eller mindre nödvändigt i ett äktenskap att arbeta utanför hemmet, och sambeskattningen hade redan slopats, när "Familjen i framtiden" skrevs. Kvinnoförbundet betonade att dess familjepolitiska program var den plattform från vilken ett socialistiskt samhälle skulle nås. Faktiskt har man även i Sovjet-unionen och Nazityskland använt sig av lagstiftning mycket medvetet för att ändra befolkningens beteende. Efter den svenska ekonomiska omläggningen av familjepolitiken på 70-talet, rusade som ett trollslag, skilsmässoantalen  upp i höjden. Något som sällan beklagades av den nya familjepolitikens upphovsmän.

För att kunna genomföra denna sjukligt avvikande familje- och jämställdhetspolitik krävdes en avsevärd propaganda, där hemmen beskrevs vara skadliga. En plats där barnen blev understimulerade i, och där männen hade sin största och mest skadliga dominans över kvinnorna. Kvinnors tidigare gedigna kunskaper om hem och skötsel sedan generationer tillbaka svärtades ner och förlöjligades. Detta samtidigt som aggressiva tongångar så gott som dagligen hördes om att "spisen var en kvinnofälla". Denna nationella klyscha medförde naturligtvis en stor skam för de kvinnor som av sin naturliga läggning var husliga med ett nedlagt vårdbehov till sin avkomma. Men här skulle den moderliga och mjuka kvinnan trängas undan till förmån för den aggressiva nya kvinnan. Idelalet i TV-rutan blev därför helt naturligt en orgie av supande, grälande och lidelsefulla fruntimmer som våra nya förebilder, tillsammans med lika många svekfulla och förvirrade män. En stor del av kvinnorna idag ägnar sig åt trakasserier, förnedrar sig själva, förudmjukar och förtrycker män samtidigt som man tar efter ett tarvligt språkbruk likt värsta sortens karlakarlar man lyckas gräva fram i sluskiga och ångestladdade miljöer. Fascinerande att det ökande supandet och rökandet bland kvinnorna, neurotiskt beteende och svekfullhet blivit det yttersta beviset på hur långt vi kommit i vår jämställdhet. Att sedan moralisera över ungdomars utagerande, med ett bedrövligt smaklöst ordförråd ...blir bara patetiskt.

Dock har det alltid funnits en kvarleva av envisa kvinnor, som försökt kombinera denna omänskliga jämställdhetsideologi med engagemnaget för sina barn och hem på fritiden. Dock har det alltid funnits de kvinnor som vågat stå upp för sin naturliga läggning av sitt vårdbehov och kärleken till sin familj. Enbart för att till slut upptäcka sig finnas bland alla dem i statistiken som blivit sjukskriven på grund av långvarig och skadlig stress som samhällets krav på dubbelarbete medfört. Att räcka till både arbetsmässigt och känslomässigt i alla lägen har i många fall varit alltför orimligt. Vi kvinnor har lärt oss sedan årtionden tillbaka, att skylla  vårt eget misslyckande till att leva upp till samhällets vansinniga familjepolitik på männen. Dessa förhatliga och oansvariga tyranner som svikit oss genom att inte tagit sin del av ansvaret för jämlikheten i hemmet. 

Att könskriget haft en hemsk och förödande effekt på kvinnor är självklart. Den falska jämlikheten är därför Sveriges värsta fiende som medfört den mest omfattande slakten på varaktiga och sunda relationer. Ändå får jämlikhetsivrarna inte nog av sin själsliga massaker. De är berusad av blod.

Våldtäkten på familjen har skapat minst två generationers individer av posttraumatisk stress. För aldrig någonsin i fredstider, har väl barn och ungdomar genomlidit sådana förluster av vuxna och nära relationer som nu. De är därför i sanning krigsdrabbade, och lider därför av samma symptom som många andra krigsdrabbade offer i ockuperade och härjade länder. Mardrömmar, sömnsvårigheter, flash backs, koncentrationssvårigheter, panikångest, drogande, depression och aggressiva utbrott. Antidepressiva- och "lyckopiller" säljs idag som konfekt i färggranna kulörer som trollbinder människor till en beroendeproblematik. Och många av våra kaotiska och ohanterliga barn i skolan, är därför ett symptom på att de lever i en omänsklig miljö bestående av icke-fungerande vuxna. Därför fungerar de vare sig inlärningsmässigt eller socialt. Fler och fler unga idag blir utslagen i Sverige, (ett land som vill vara världsbäst på att köra ner sig själv i botten). Utslagningen kan man faktiskt till stor del säga är skapad av vår jämställdhetspolitik, som vi alla får vara med och betala orimligt dyrt för. 

Jag vill därför påstå att inget politiskt parti kan lösa skolans problem, de orimligt höga skatterna, vårdens kostnader, socialtjänstens överbelastning och en viss del av arbetslösheten om inte familjen återupprättas där man lägger om hela den ekonmiska familjepolitiken. En familjepolitik som går i takt med människans biologi, och där jämlikhet betyder respekt och ett värdesättande av varandras olikheter. Sverige behöver en fredstid för att lappa ihop sina krigsskadade efter feministernas skoningslösa härjande, och där man ges tid att sörja de barn, kvinnor och män som dukat under i det svenska könskriget. 

Signaturen ”Arg och besviken pappa” har råkat bli far i Sverige och har därmed fått sitt livs största chock. En anonym socialarbetare uttryckte i tidningen sitt stöd för denna med rådet att vända sig till mansjouren Stickan. Detta är en verksamhet vi Sverigedemokrater stödjer i vårat lokalpolitiska program då vi anser oss förstått vidden av även männens situation kring den omvälvande samhällsnedrivningen. Jämställdhetshysterin har visat med sin frukt, ett rent förakt för barnens rätt till mor och far och ett gott hem. Vi vuxna måste därför börja säga ifrån, om vi vill värna det kommande släktets mentala och fysiska överlevnad.

Skulle vi för 30 år sedan haft en folkomröstning om ett nytt Sverige där kritik till regeringens invandringspolitik skulle innebära avsked från jobbet, eller avstängning från facket skulle detta ha röstats ner med ett rungande NEJ. Nu blev det förståeligt nog ingen folkomröstning om saken, och därför smiddes planerna om "Det Nya Riket" helt över huvudet på befolkningen.

Denna vecka mottog Sverigedemokraten Mikael Hamrén beskedet att han skulle uteslutas från fackförbundet Transport på grund av att han blivit invald i kommunfullmäktige i Söderhamn. Samtidigt blev Sverigedemokraten och kommunfullmäktigeledamoten Richard Jomshof i Karlskrona utsatt för ett skriftligt dödshot samtidigt som kommunhuset bombhotades.

Förespråkarna för "allas lika rätt och värde" förefaller alla lika stumma då händelser likt dessa kräver ett fördömande. Justitieministern Beatrice Ask vägrade i sin tur kommentera AFA:s attack och misshandel mot Björn Söder (sd) som tidigare fick lämna fullmäktige i ambulans.

Men för att återgå till det som Transport nu pysslar med då det gäller utestängning av politiska åsikter är jag ändå glad över att agerandet är så pass konkret. Denna hjärnsmälta avslöjar vem/vilka facket i större grad företräder och återspeglar därför ett kriminellt tänkande, snarlikt andra kommunistiska länders synsätt. Givetvis var forna Sovjet mer rakryggad i form av arkebuseringar, fångläger och annat frihetsberövande. Här i Sverige får vi hålla oss till godo med Light-produkten där oliktänkare frestas med utanförskap, avskedningar och annat styggt och skumt.

Det kan i rimlighetens namn inte vara fackets sak att avgöra vilka politiska åsikter man ska ha för att få del av fackets löneförhandlingar och andra rättigheter på sin arbetsplats. Facket ska ta tillvara medlemmarnas intressen och strunta fullständigt i vad medlemmar ägnar sig åt på sin fritid. I dag har Sverige utvecklats till ett andligt underutvecklad land där dess medborgare påtvingats uppfattningar vi inte vill ha. Sverige som ett mångkulturellt land utropas högt och skriande som ett Edens Lustgård där fred och välstånd alltid kommer att bo.

Där lamm och lejon skola beta tillsammans och där all ondska voro avskaffad.

Retoriken tar sig verkligen religiösa uttryck genom orden Solidaritet, Tolerans och Allas-lika-rätt-och-värde. Diktaturens teologi mynnar ut från det förvanskade kristna kärleksbudskapet om att alla åläggs budet att älska sin nästa så som sig själv. I sin iver att härma och manipulera går mångkulturshysterikerna ännu längre. De menar att svenskarna ska lära sig älska sin nästa mer än sig själv. Detta genom att ( helst frivilligt) lägga ifrån oss våra tankar, åsikter, vilja, minnen, erfarenheter, handlingar och språket. Naturligtvis…på bekostnad av något annat vi inte fått vara med och välja.

Att därmed anse Sverige vara ett land som inte blandar ihop religion med politik är rent nonsens. Våra politiker missbrukar det kristna budskapet i allra högsta grad, i syfte att genomföra sin perversa ideologi byggd på fruktan och tvång. Och detta är väl egentligen inget nytt. Religion har i alla tider fungerat som en medlöpare till makten där man spelat på folkets okunnighet om Guds egentliga natur. Jag har många gånger undrat vad vi svenskar ska ta oss till för att få behålla förståndet. Och jag har kommit fram till följande, nämligen att vi får väl, likt andra, skrika om hjälp från USA.

Statsrådet Alva Myrdal uppgav en gång i ett radioprogram att ”något riktigt nytt samhälle kan det inte bli, förrän vi får en ny lärarkår”. Och sannerligen… har vi i idag fått en ny lärarkår sedan 40 år tillbaka, med en skolledning vars uppgift tydligt är att målmedvetet styra elevers åsikter och beteenden. Detta har alltid varit viktigare i socialistiska länder, än att inspirera elever till nyfikenhet och stimulans.

Det senaste exemplet vi har att påvisa är när rektor Anders Jonsson på Polhemsskolan i Gävle, ansåg sig fått ansvaret att motverka elevers bärande av Sverigevänliga tröjor. Därför tog han sig friheten till beslut, att censurera tröjans tryck i skolkatalogen. Förklaringen är enkel. I det mångkulturella bygget tillåts ingen kultur eller nation sticka ut och riskera hävda sin suveränitet. Därför är det naturligt att skolans väktare tvingas rycka ut och släcka den rök som hotar brandlarmet gå. Den 18-åriga Tobias Forslund hade inköpt, sin nu förbjudna tröja, inför en fotbolls VM. Köpet var legalt och vårat svenska landslag (ännu) tillåten. Därför sade Tobias sig uppleva skolans agerande förnedrande med tanke på censureringen, men kände i det fallet inget gehör från rektorn. Och det är egentligen inte så konstigt. För i kommunala skolor tycks det som att lärare och skolledning någonstans fått anvisningar om vad elever kan tänkas bli förnedrade av eller inte. Och måhända kan allas blickar vändas till diskrimineringsombudsmannen, då denna myndighet tycks ha en allvetande kunskap om människors känsloliv i sin egenskap av en stat i staten.

Jag avundas inte Anders Jonssons uppgift. Den politiska piskan viner hårt men samtidigt diffust över de väktare som arbetar inom den kommunala verksamheten. Allt är på något vis…så mer otydligt här i Sverige, men ändå så toppstyrt. På Cuba tex kan vi alla se Fidel Castro livs levande i militärkläder där han sprätter omkring med sina vapen och cigarrer. Men här i Sverige svävar den Starke Ledaren runt omkring oss likt den "Helige Ande” som överallt, ogripbart och på något vis osynligt styr vårt handlande och ordval.

Då kommunismens framfart i vår moderna historia tystats ner på våra svenska skolor, kan vi därför med öppna sinnen studera dess anda runt omkring oss. Skolans uppgift har här blivit att neutralisera barnens uppväxtmiljö genom att man försöker ”internationalisera” skolan. Därför har vi idag en skola där alla ska stöpas i samma form och likriktas för att samhällsfostras. En strategi som tycks bli allt viktigare än kunskaper. Jag vill avslutningsvis lyfta fram vad författaren Sven Stolpe en gång uttalat sig om, och som kan väcka till eftertanke till all skolpersonal om vad som egentligen pågår. Författaren verkade förutse vad den moderna svenska skolan skulle få brottas med om allt fick fortgå, och som idag Polhemsskolan kan stå som modell för. Året var 1975 och Stolpe skrädde minsann inte orden då menade den nya skolan vara en katastrof. "Den innebär det allvarligaste hot mot svensk kultur, som vårt land upplevat sedan Gustav Vasa stängde kloster och skolor och tystade ned Uppsala universitet”.

Det nya samhällsbygget med mångkultur innebär att vårat svenska kulturarv, tidigare minnen, historia och religion ska suddas ut till förmån av något annat. Eventuella motståndare till idén riskerar utstå förnedring med risk till en kriminelll identeitet stämplad av mångkulturens förespråkare. Därför likställer Polhemsskolan Sverigevänliga texter på tröjor med vapenvänliga, drogvänliga som andra våldsvänliga budskap. Att bejaka sin nationella identitet anses verkligen vara ett hot mot folkhälsan. Åtminstone med den argumentation rektor Anders Jonsson presenterar i Gefle Dagblad.

Det är underhållande, ja direkt roande, att ta del av ”experters” analyser om vilka vi Sverigedemokrater egentligen är. På Arbetarbladets ledarsida är skribenten ofta frustrerad och upprörd över vår existens, där vi alltid omnämns som intellektuella analfabeter. Samma omdöme vilar givetvis på de väljare som röstat fram oss, vilket inte direkt är särskilt smickrande för dessa. I söndags samlades således ett antal journalister i Gävle till ett seminarium, där en strategi skulle studeras ut för hur de hotfulla och hemska Sverigedemokraterna skulle tas. Helène Lööw, expert på högerextrema rörelser, kokade således ihop ett recept som tidigare stått som modell i andra demokratiska länder. Nämligen att journalister ska behandla partiet som vilket annat parti som helst. Hon betonade att journalisters roll är att granska alla lika och inte driva kampanjer mot Sverigedemokraterna.

Man häpnar då en ”expert” måste tillkallas för att upplysa om detta, som borde ha varit en självklarhet redan på journalistutbildningen. Makt kräver motmakt. Men denna balanserade motmakt får inte finnas i Sverige. Och oppositionen har uppenbart svikit när den låter förfallet fortgå utan debatt. Vi har i Sverige ett historiskt och kulturellt arv där vi haft en stor respekt för överheten. Titlar som forskare, läkare och professorer har därför kunnat användas för att legitimera en viss syn som ska råda i dagens politiska samhälle. Vilken denna människa är bakom sin expert-titel vet vi mindre om. En expert är ju trots allt expert. Och att motsäga en sådan är närapå som att göra sig skyldig till att svära i kyrkan.

Dessa maktmetoder av att utnyttja vår respekt för överheten har tydligen blivit en vana i vårt land, då agerandet fått sådana vinster sett ur historisk synvinkel. Därmed har man i nuläget lyckats med att stegvis flytta fram sina positioner på ett mycket fräckt vis, som skapat människofruktan och isolering. Våra egna tankar och åsikter kan ju vara skamliga och olämpliga. Därför är det bästa sättet att tiga ”så har man ingenting sagt”. Svenska ämbetsmän, myndigheter och journalister handlar inte heller efter lämplighet och eget omdöme längre, då fruktan spridits som en cancer i hela samhällskroppen. Så har hänt därför att vänsterkrafterna medvetet genomfört omfattande åsiktskontroller, så att inte självständigt tänkande människor ska få fotfäste.

Vi vill få en balans i det politiska livet där medborgare ska få tillbaka intresset för politik och samhällsfrågor utan att behöva vara rädda. Det politiska klimatet i Sverige har idag utvecklats till ett mycket extremt tillstånd, där man manipulerar befolkningen till fullständig underkastelse av politiska åsikter. Vi ser yttringarna av detta på exempelvis Arbetarbladets ledarsida. Där råder mer som regel än undantag, brist på demokratiskt hyfs där retoriken alltför ofta går ut på hatpropaganda byggd på snedvridna och osanna påståenden om Sverigedemokraterna. En retorik som uppmuntrar till något som lätt kan förleda känslomässigt förvirrade ungdomar till vansinnigheter i våldets språk. Allt givetvis under en moralisk täckmantel av att kanske göra något gott.

Men ungdomar som agerar som maktens torpeder riskerar själva att hamna i brottsregistret förr eller senare, medan dess uppviglare går fri. Utan att tillskriva mig som expert, tar jag mig ändå friheten att utvärdera Sveriges klimat efter många års styre av socialism. Jag ser dess ideologi utvecklats till en tvångströja där beslut flyttats allt längre från folket av socialistiska politiker och tjänstemän i den offentliga förvaltningen. Experten Helène Lööw vill tillskriva oss namnet ”extremsocialister”. Det är ju så viktigt att placeras i ett fack bestämd av någon annan. Frågan är hur man kan uppfattas vara extrem för att vilja vara i opposition till den ovan nämnda beskrivningen? Inte konstigt man blir förvirrad.

Årets val har visat att gävleborna vill ha Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige, där 4,1% är ett hög siffra för att gälla en stad av Gävles storlek. Att spränga sig in i det röda Gävleborg har varit en inspirerande uppgift.

Dels för att människor efterfrågar vår politik, och dels för att vi upplevts som trovärdig i framförandet. Nästa val sitter Sverigedemokraterna med stor sannolikhet i riksdagen, och kan där få den vågmästarroll som de övriga partierna bävar för. Det behövs en djupare analys över Sveriges framtid vilket gör att man måste flytta fokus från en politisk närsynthet till ett högre perspektiv. Arbetslösheten är gigantisk där den hålls inlåst i en sprängfull garderob, för att ge sken av att allt är städat och rent. Alliansen säger sig vilja öppna garderoben på glänt förvisso med viss risk att rummet blir stökigt.

I Sverige håller en hel ungdomsgeneration på att gå under av alkohol och droger.

Vuxenvärlden står maktlös och den alarmerande situationen sopas under mattan och tigs ihjäl. Vi kan inte längre tyst se på när våra barn och ungdomar arbetar på en för tidig död. Missbruket skambelägger och lamslår vuxenvärlden då ingen insikt finns för att tackla problemet.

Sverigedemokraterna är kända för att inte sätta skygglappar på, utan vågar uttrycka högt de iakttagelser som görs. Vi är inte ute efter att göra föräldrarna till syndabockar då grundorsaken finns i samhällsutvecklingen. Därför vill vi ge kunskap till alla som jobbar inom den kommunala verksamheten utbildning i missbruksproblematik. Detta som verktyg till att våga agera då varningssignaler blir tydlig.

Vi önskar bygga ut skolhälsovården och väcka upp en samhällsdebatt där familjen får stå i fokus. Familjen är samhällets grundpelare som behöver återupprättas inte fördömas.

Diskrimineringsombudsman Ann-Christin Hartman anser det vara olämpligt att fira skolavslutningen i kyrkan. Hon anser att detta skulle kunna vara kränkande för dem som tillhör andra religioner och ställer sig kritisk mot kristna psalmverser. Utan att verka förstå vad hon gör bekräftar Ann-Christin Hartman Sverigedemokraternas varningar då vi ifrågasatt dagens invandringspolitik. Vi har påtalat riskerna med att våran kultur kan komma gå under om mångkulturinförseln fortsätter.

Det är ju bara att studera all form av gruppdynamik för att se vad som händer då man kastar in okända människor i ett rum och stänger dörren. Den utspelar sig alltid i fyra steg där det första genomsyras av en sorts smekmånad där alla är nice-nice. I nästa steg väcks irritation och man börjar vilja gå till rätta med varandra. Tredje steget är kaos och det fjärde steget blir en sorts tomhet då allt fått rasat ut. I Sverige verkar det nu som att smekmånaden håller på att gå över till det andra steget där irritation sjuder. Ett övergångsstadium som våra okunniga ledare i landet spär på genom idiotiska utspel som dessa. Vi svenskar ska tvingas göra avkall på vår egen tro och våra egna traditioner. Frågan är om mångfaldshysterikerna är trovärdiga då man steg för steg suddar ut den ena kulturen för att inte förarga den andra.

Här skapar man verkligen en grogrund för igenhållen vrede som kan ta sig uttryck i något ingen av oss önskar. Det finns tydligen ingen gräns för hur långt man kan gå för att ta ifrån en svensk det sista av värdighet. Kristendomen har förlöjligats av K G Hammar och kyrkorna anses nu ovärdiga att ha skolavslutning i. Det är bara att vänta i dagarna på när DO beslutar om när kyrkorna ska ta ner korsen för att inte förarga muslimer och snart har en annan makt tagit över vår lagstiftning. Frågan är om våra riksdagspolitiker kommer att vinna röster från mångkulturen efter alla uppoffringar de gjort. Jag tror knappast det. De har ju visat sig vara totalt respektlösa mot sig själva och kommer knappast att bemötas av heder.

Mycket kritik från andra länder har de senaste dagarna riktats mot Sverige, för ett beviljande av visum till Hamas representant Afef Adwan. Denne ses som en hedersgäst av Palestinska rättvisecentret vars talesman har varit mycket snabb med att berömma den svenska regeringens beslut för ett godkännande. Det är tydligt att Sveriges regering vill göra sig ett stort namn internationellt i konsten att uppvisa en sorts kallblodig kärlek inför alla folkslag. Detta oavsett vilka våldsdåd som vissa organisationer hänger sig åt och vad som kan tänkas riskera rikets säkerhet.

Den nationella psalmversen ”allas-lika-rätt-och värde-refrängen” är en visa som sjungits så ofta, att den medverkat till en sorts hypnotisk vaggande sömn. Kärvänligheten till diktaturer och terrororganisationer är beklämmande då dess anhängare snart är de enda kvar som berömmer vår regering. Därför ter det sig mycket märkligt att inte samma kallblodiga tolerans uppvisas till en 17-åring flicka då denna ville praktisera hos Sverigedemokraterna från Individuella programmet. Mig veterligen sysslar Sverigedemokraterna vare sig med terroristattentat eller självmordsbombningar och är dessutom lika demokratiskt folkvalt som Hamas. Ändå tycker sig våra ledande Socialdemokrater att man bör uppvisa extra stor försiktighet mot Sverigedemokraterna jämfört med den av EU terroriststämplade Hamasrörelsen. En organisation som våran statsminister Göran Persson tar väldigt lätt på. Denne tillbakavisar nämligen Israels kritik och pekar på vikten att hålla isär Hamas som terroristorganisation och ett viseringsbeslut för enskilda personer med koppling till Hamas.

Då det gäller en vanlig praktikplats i Gävles lokalavdelning hos Sverigedemokraterna omtalas det däremot i termer som ”praktik-skandalen” i medierna vilken det skrivits spaltmeter om i tidningarna landet runt. Detta med en stor upprördhet som våra beslutsfattare varit enig om trots att Sverigedemokraterna varken sysslar med lönnmord, utpressning eller andra hemskheter och övergrepp. Migrationsminister Barbro Holmgren som i dagarna besökte den beryktade Polhemsskolan i Gävle gav sitt fulla stöd till denna då skolan drog in praktikplatsen. Detta med samma gamla refräng i den uttjatade psalmversen som nu alla svenskar med säkerhet kan utantill i sömnen: - Sverigedemokraterna har en ideologi som inte stämmer överens med skolans värdegrund. Därför var det en riktig åtgärd att avbryta praktiken.

Det är hedervärt av Ulrica Messing att känna ett sådant ansvar för befolkningen att hon vill lagstifta om cykelhjälm. Givetvis är det svårt att argumentera emot att barn inte bör skyddas i trafiken, men svårare blir det att argumentera ett påtvingande av hjälm för vuxna. Då är man ju ändå myndig och bör själv kunna ta ansvar över sitt liv. Jag har alltid lovat mig själv, att den dagen det lagstiftas om cykelhjälm för vuxna, ska jag ställa undan min cykel för gott. För lite risker lär man väl ändå få ta, då man som svensk ändå är så snäll och foglig. I Arbetarbladet den 15 april visas det på i en artikel att ungdomar inte alltid vill vara så laglydigt som vår överhet önskar. Innan lagen om cykelhjälm trädde i kraft var det ungefär hälften av låg- och mellanstadiet som använde hjälm. Ett drygt år efter att lagen trätt i kraft, var det fortfarande en fjärdedel av dem upptill 12 år som struntade i hjälmen. Argument om varför, är den självklara sanningen att hjälmen förstör frisyren.

Svenskars ängslighet av att drabbas av prövningar i livet må vara av särklass, då vi tenderar att dubbelförsäkra oss mot allehanda tänkbara risker och olyckor. Snårigheten av lagar, regler och förväntat beteende har gjort att regeringsmakten flyttat fram sina positioner steg för steg. Detta för att i ett slutskede uppnå en total kontroll, enbart i sina goda avsikter att vilja oss väl och skydda oss från livet. Det ska vara typgodkända bilbarnstolar helst med trepunktsbälten och krockkuddar. Daghem ska skydda barnen från föräldrars dåliga inflytande, medan denna skamfulla kategori ska visa staten tacksamhet, genom att dra in så mycket moms och inkomstskatt som möjligt. Föräldrar får kämpa hårt med sin trovärdighet att vara kärleksfull och uppfostra rätt, då de tvingas jaga runt och aktivera sina små precis som daghemspersonalen gör. Föräldraskapet är verkligen inte detsamma som förr, då barn kunde ligga i baksätet i bilen på väg till sommarstugan och läsa serietidningar. Då kunde man skjutsa sina ungar bakpå mopeden helt hjälmfritt, utan att behöva känna sig kriminell eller avskydd. Jag har varit med och sett föräldraskapet utvecklats till ett sorts rigoröst säkerhetstänkande, där man lurpassar och fördömer varandra i betygskalor som icke godkänd, godkänd och väl godkänd. En sorts elitism där förlorarna ses med djupaste förakt och misstro. Därmed har vi fråntagits omdömet att själva avgöra vad som är farligt och inte. Det gör (S)taten, och detta har gjort oss till ett ängsligt folk i vår strävan att duga, och helst vara den bäste av alla.